När jag kom in i Domkyrkan kände jag, som jag alltid känner, ett lugn och en trygghetskänsla. Men denna gång också lite vemod.
Inne i kyrkan fanns enbart en människa. En man som satt med ryggen vänd så jag såg aldrig hans ansikte. Men hans kroppsspråk var sänkt och han verkade fundera på något viktigt.
I kyrkan hittade jag även en överlämnad städvagn, och även om det fanns ett städrum i närheten befann sig inte vagnen där, samt att det på ett bord fanns ett glas som inte hade blivit borttaget.
Det fick mig att begrunda en del saker.
Var fanns städaren/städerskan? Var mannen städaren? Och i så fall vad fick honom att lämna sitt arbete och sätta sig i dessa försjunkna tankar?
I kärnan av det skyddade och bevarade
Finns det en tanke som funnits i århundrade
Har jag allt jag behöver?
Kommer jag kräva mer framöver?
Finns det en chans att det blir värre?
Eller blir jag min egen herre?
Från slit och allt det som får en att känna sig fast
Lämnar man ansvar och möda för att ta en liten rast
Även om allt inte är rent eller borttaget
Kan känslan av lugnet inta överjaget
Men vad är det som plågar en så?
Som gör att bönen kan få en att bättre må?
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar