Stadsbiblioteket

Långt upp på avenyn ligger en välbekant gul byggnad. Många människor besöker stadsbiblioteket varje dag men när verksamheten stängs för dagen försvinner alla ut genom svängdörrarna. Få eller ingen vet om vad som egentligen försiggår i dess källare på natten.

Vandrar man de få trappstegen ner kan man vila ögonen på dockskåp vars ålder inte fördunklar detaljrikedomen och handarbetet som ligger bakom.

Här ser vi en kvinna förbereda varp till sin vävstol.

Samtidigt underhåller en annan ung kvinna sina vänner med ett pianostycke.

Dessa dockskåp är en gåva till stadsbiblioteket av Signhild Häller, en erkänt duktig dockmakare.
Sägnen säger att Signhild lade ner sin själ i varje docka hon skapade, vilket sägs vara anledningen till deras verklighetstrogna utseende och uttryck. Lång tid har förflutit sedan Signhild somnade in, trygg i visshet om att hon skulle leva vidare genom sina dockor.
Kanske kan man ta henne bokstavligt. Måhända är det så att de barn som rusat upp från källaren, ropandes ”Mamma, mamma, dockan rörde på sig!”, inte alls har för livlig fantasi.
Nattetid glöms stadsbiblioteket bort till förmån för resten av avenyns liv och rörelse. Får du chansen att tillbringa dessa timmar innanför bibliotekets dörrar så ta den, om modet är med dig.
Det sägs att man än idag kan höra de ljuva tonerna från ett piano sväva fram i mörkret.

Mina tankar
När jag var liten, flera år yngre än nu, läste jag en speciell bok. Jag kommer varken ihåg titel eller författare utan endast att den handlade om en liten pojke som fick ett gammalt dockskåp i gåva. Invånarna i detta dockskåp visade sig under bokens gång leva ett eget liv, varje gång pojken tittade in i skåpet var någonting annorlunda. Dockorna hade flyttat på sig, hela rum hade möblerats om och så vidare. Denna bok och dockskåpen på stadsbiblioteket var min inspiration till denna korta skrift.

Elena